Jag har en liten pärla i vårt grannland som jag håller högt.

Det är en liten å som på sitt bredast ställe är kring 4m men över lag knapt hälften, men denna å är djup och den har karvat sig in under strandbankar och grävt sig ner i sedimenten så på sina håll är den flera meter djup och kristallklar.

En å väl lämpad för att smyga runt och fiska på ätande fiskar som ibland står på ett par meters djup, en utmaning i sig att bara få ner flugan till rätt djup.

DSC_0192

 

Jag besökte självfallet denna lilla pärla när jag var till Engerdal i Höstas, en skillnad mot hur det brukar se ut på sommrarna var att vattnet var ännu lite klarare men antalet invånare färre.

Flera av lokalerna stod tomma men där det stod fisk så var det bättre fisk, när jag i detta sammanhang säger stor och bättre så menar jag inte kilosfiskar utan vi är i området 6-7 hg.

Speciellt på en plats där ån fångas upp i en kraftig högersväng, här bildas en stor virvel så fisken står åt alla håll, vissa med nosen nedströms åns riktning och vissa med näsan in mot land, detta gör denna plats riktigt lurig då risken för att bli upptäckt blir långt större än om all fisk stod med nosen uppströms.

DSC_0185

Så även denna gång men jag höll mig lågt och bakom buskage, här fick jag ett antal Harrar kring 5-6 hg och långt ute där bottnen ser mörkare ut gick en riktigt stor fisk men det var knappt att jag fick ner nymferna dit där den stod, närmast land är det ungefär en meter och därute säkert närmare 3 !

Jag förlängde taffsen ett flertal gånger och när jag slutligen med 2 gånger spölängden fick ut ett kast som både var långt nog och flugan sjönk med ”rätt” hastighet så skrämde jag den, den måste ha märkt nått suspekt…

Men det är väl detta som är en del av det hela, man kan inte lyckas med allt för då har man inget att sträva mot.

DSC_0191

I en grop längre uppströms fick jag ett liknande scenario men här var det bara runt 2 m och ån långt smalare vilket gjorde det lite lättar att komma ner till rätt djup och i rätt linje.

Spänningen när man ser flugan komma drivande och fisken börjar styra åt flugans håll är nästan mer än man klarar av, ser man sen det där vita ”blänket” när munnen öppnas och flugan försvinner så är lyckan total, då slår nymferna torrflugefisket med hästlängder.

Att då sträcka upp tafsen och känna tyngden av en tyngre fisk är underbar !

Leta på er en egen pärla i stil med denna och ni kommer förstå vad jag menar, lämna sedan klass 6 spöt i bilen och ta fram klass 2-3 spöt och du kommer se en Harr på halvkilot kämpa lika hårt som en dubbelt så stor.

Skitfiske i vanlig ordning…

/Ola.