Igår Onsdag fick jag lite tid att dra iväg med flugspön faststrippade på huven och denna gång hade jag siktet ställt på Borgärdesströmmarna på vinst och förlust då vattenföringen är av det höga slaget, eller om det som tidigare var högvatten snart får anses vara det nya normala, klimatförändringarna sägs ju ge mer nederbörd och då kommer ju våra åar/älvar att växa…

Det som är bra med Borgärdet är att även om det som nu råder högvatten så finns det oftast minst en eller ett par strömmar man kan ha bra fiske i och så även idag.

hemsidan3

Det började med mitt favorit hål, eller ja det är två gropar som ligger precis bredvid varandra och som kan fiskas av från samma position, där fick jag två hyfsade Harrar tämligen omgående.

DSC_0222

Sen gick jag vidare till en ström som binder samman de två huvudfårorna och där hittade jag ytterligare ett par Öringar och jag hade påhälsning av åns lite större innevånare, jag ska inte tråka ut er om hur jag lyckades sumpa även detta större exemplar, ni har nog fått nog av sånt i år =/

Vidare fiskades Gamla Sågforsen och Järnbroforsen helt utan resultat, eller ja om man gillar Mört och Löja så gick det finfint !

hemsidan2

Tillbaka till favoritgroparna lyckades jag lura ytterligare två större Harrar, därefter spändes spöna fast på huven och jag drog väst och sedan norr… till Tänger, men hit ska ni inte åka ! de släpper på riktigt bra med vatten ur Balungen och strömmen är i det närmaste ofiskbar.

Jag gjorde några halvtappra försök men insåg att det inte var nån idé när man inte kom åt de bra ställena och när man knappt klarade att vada, rullsten och hårt pressande vatten är ett bra recept om man vill bada och slippa äga en fungerande kamera, telefon och nycklar till bilen…

Men jag var nöjd, jag hade ju fått 4 arter varav en hyfsad Harr så nu ville jag ha en Röding, men då jag bor där jag bor finns bara inplanterad fisk eller Bäckröding som är en nordamerikans invasiv art som hittat till en bäck jag tidigare fiskat bra med större Öring, sedan Rödingarna tog över så har Öringen i det närmaste försvunnit som på så många andra ställen, men nu var det ju Röding jag ville ha och här skulle jag hitta den.

hemsidan1

Då det var ett par år sedan jag gick till höljorna jag hade i sikte så vart jag riktigt förvånad när vattnet mötte mig långt från meanderkurvorna jag visste låg där, allt var dränkt… Bäver såklart tänkte jag lite grinigt men sen såg jag vaken, överallt vakade det. kring trädstammar under rötter kvistar och bredvid lingonris.

Jag var inte längre lika grinig, Bävern hade skapat en våtmark där fisken verkligen trivdes och jisses vad fisk jag fick.

Kastade ut min överviktiga wollybugger (som jag inte tror kan kallas wollybugger då den har kalvsvans och en fyllig kropp, dessutom konskalle) och Rödingarna för som pilar för att attackera, från flera meters håll kom små svallvågor lite lik de Gäddor vid näckrosfiske skapar, men de vågorna kan kasta änder på rygg, dessa små pilar skulle nog på sin höjd välta en Danica :)

Rödingarna var inte särskilt stora, som de brukar… de blir för många på liten yta, men här finns det säkert större exemplar då de har en större yta att leva på, jag tror mig veta var jag ska leta efter dem.

Denna å mynnar nämligen ur två mindre tjärnar och Bäckrödingen har en fäbless för källan till den å de bor i och det är oftast här man hittar de större exemplaren, jag ska bara känna att jag har tid att utforska dessa små prickar på kartan… det finns ju så många andra åar jag vill undersöka före :)

En speciellt, den ligger en bra bit från närmaste vägar så en längre promenad kommer krävas, jag kommer ihåg hur jag i ungdomen (ja jag vet hur det låter) när jag åkte hit med mopeden, fick börja tidigt och extra soppa fick tas med.

Väl framme så fick man knalla sig svettig och på den tiden var jag rädd för det mesta, mörker, vargar, björnar och det mesta andra så jag var inte helt bekväm med att vara så långt från vägar och andra människor men väl framme hade jag inget problem med att koppla bort mina rädslor.

Där flöt ån fram med vackra forsar, höljor med v formade utlopp där det nästan alltid stod nått större som jag ibland fick komma till tals med, djupa ytterkurvor där svart vatten blandas med rötter från de träd som hänger ut över stranden och skymmer solen, det är där kroktjyvarna stod, de som högg och omedelbart snärjde in sig i tjocka rötter.

Det spelade sällan någon roll om man vid motrycket satte tokpress, de gick fast oavsett…

Vet inte riktigt varför jag inte varit dit på länge, tror att rykten om en större avverkning som inte gått så snyggt till kan förklara saken delvis… vet inte om jag vill komma tillbaka och se ett kalhygge ända fram till ”mina” kroktjyvars gömställen, misstänker dessutom att det har körts en del i ån.

Vi får se hur det blir, kanske ska man lämna ån till minnet.

Skitfiske på er.

/Ola.